Amalfis historia

De olika platserna utmed kusten kan jämföras med en stjärnbild och i det här fallet är Amalfi den klaraste stjärnan. Lovord har sjungits av många poeter och berömda författare men det är svårt att finna de rätta orden för att göra dess skönhet rättvisa . Sceneriet saknar motstycke.
Amalfi sägs ha blivit grundat år 533.
Går man ännu längre tillbaka och hänvisar till mytologin så byggde Herkules staden på den plats där han begravde den praktfulla Amalfi som han älskade och gav staden hennes namn för att högtidlighålla minnet av henne.

Amalfi var ekonomiskt starkt från början, trots att flera gånger blivit belägrat av inkräktare.
En av dem, prins Sicardo dödades av folket i Amalfi som sedan reste sig och brände ned Salerno, staden som hade förtryckt dem fram till dess.
Vid det här tillfället framträdde “Comes” både guvernör och domare, en titel överensstämmande med alla medborgare av politisk betydelse.
Från år 850 till 1100-talet styrdes staden som en republik med inflytande över ett vidsträckt område som var knutet till kungadömet Neapel.
Ledarna kallades då domare och efter det doger.
I mitten av nionde århundradet började en period av framgång för Amalfi vilket gjorde henne till den mest viktiga staden i området. Hon blev så självstyrande och fritänkande att hon även tordes utsätta sig för missnöjet från påven John VII för att ha vägrat att accepterat en stor summa pengar i utbyte för att försvara kusten från “Papal States”
I det tionde århundradet började Amalfi en period av formidabel kommersiell expansion tack vare hennes starka flotta, Amalfis fartyg handlade i Tripoli, Alexandria, Tunis och Konstantinopel och tog även marknad från Genoa och Pisa.
En objektiv analys av anledningen till Amalfis snabba kommersiella tillväxt kommer att avslöja en anda av god vilja hos varje invånare, alla hade ett mått av ansvar och utförde sina tilldelade uppdrag på rätt sätt.
Under sina resor byggde sjöfararna från Amalfi kyrkor och kloster som skulle vittna om deras civilisation.
Omkring år 895 blev Amalfi svårt nedslaget av Sorrento, och för att stärka sin position allierade de sig med Saracenerna.
På det sättet lyckades de att befria Attanasio biskopen av Neapel som hade tagits till fånga av Duke Sergio.
Saracenerna fick Capri som ett tack för deras hjälp vid det här uppdraget.
Men i början av tionde århundradet hade Amalfi ett grymt krig med Saracenerna och drev dem ut från deras territorium år 915.
Fientligheterna slutade inte här, år 920 började Saracenerna en belägring av Reggio Calabria och sålunda blev de även större fiender till sina till dess allierade.
Sedan följde till år 1100 en lång period av framgång under vilken Amalfi handlade i fred med sina grannar och blev en mäktig och fruktad republik. I huvudsak tack vare sin starka och effektiva handelsflotta.
Tabula Amalfitana har stort historiskt intresse, det är den mest viktiga och mest effektiva samling av sjölagar från den tiden och den antogs av de andra sjömakterna i området vilka erkände överlägsenheten av den här formidabla republiken.
Flavio Gioia uppfinnaren av den kompass som kom i allmänt bruk vid den här tiden föddes i Amalfi.
Omkring år 900 hade Amalfi börjat prägla guldmyntet “Tari” vilket cirkulerade i de olika hamnarna som besöktes av skepp från republiken, inkluderande dem i Afrika.
Amalfi var särskilt viktigt under regeringen av Doge Mansone I med domsrätt över Scala, Minori, Lettere, och Capri.
Amalfis militäriska tapperhet var inte jämförbar med hennes ekonomiska position och hon var därför alltid sårbar.
År 1039 försökte en arme från Salerno ledd av Guaimaro V att invadera hennes territorium. Guaimario dödades och invånarna revolterade och bad Normennerna om hjälp.
Normennerna emellertid ockuperade Amalfi i sin tur.
År 1088 leda på bedrägeriet och orättvisan från ockupanterna revolterade man igen och valde Duke Marino Sebaste som sin ledare. Han efterträddes av Ruggero II av Sicilien.
Detta var beklagligt nog början på Amalfis långsamma men obevekliga nedgång.
Pisa gav den nu inte längre den stora staden “Coup de Grace”.
År 1137 plundrades Amalfi ständigt och skoningslöst, hemsökt också av naturliga förstörelser och av en mördande landsepedimi hade folket i Amalfi blivit tvungna att glömma sitt välstånd, till vilket de hade blivit vana och återvända till de hantverk och jordbruksarbeten vilka de länge övergivit till förmån för sjöhandel, säkert mer lönande.
Amalfi blev nu ett län av varierande nobless såsom Antonio Colonna och Venceslao Sanseverino Duke av Venosa.
Alla dessa skiftande öden bidrog till den återuppväckelse av den sjuka känslan i tider av ruelse mellan rik och fattig, känslorna blev bittra på bägge sidor och mycket blod spilldes, vilket självklart inte hjälpt staden att komma över den kritiska period hon upplevt.
Efter detta dominerades Amalfi av regenterna i kungadömet Neapel ända fram till hennes sista Duke Giovanni Piccolomini.
Därefter följde hennes historia Neapels vilken då hade blivit härskare.
Med en sådan lysande historia är Amalfi naturligtvis rik på historiska byggnader från olika tider, där var och en är en inbjudan till insikt i stadens historia och civilisation.
Enastående både historiskt och arkitektuellt är katedralen, byggd i det nionde århundradet under Doge Mansone III regering.
Här finns många fresker statyer och andra konstnärliga arbeten i dess 3 sidoskepp invändigt. Gravvården av St Andrew är i kryptan. Fasaden är särskilt vacker med dess mosaiker som representerar scener från Kristi liv.
Det Romanska klocktornet från 1100-talet har också använts för att försvara staden vid krig.
Nära katedralen fanns kyrkan Santa Maria Maggiore byggd av Mansone III år 986 där i början av detta århundrade några viktiga historiska upptäckter gjordes.
Monumentet vid torget i hamnen är tillägnat Flavio Gioia och alldeles intill finns resterna av arsenalen och stadsmuseet och där finns Tabula Civitatis Amalphiae och andra skrifter.